söndag 8 oktober 2017

Två böcker av Robab Moheb på svenska



Poetens Pagod (poesi)
Robab Moheb
År: (2014)
Förlag: L'Aleph
9789187751486
Språk: svenska
Än så Länge utan Titel  (Roman)
Författare: Robab Moheb
Förlag: l'Aleph
ISBN 9789187751004
Språk: svenska
Robab Moheb debuterar med en diktsamling på svenska. Hon är dock en etablerad poet med tio diktsamlingar i bagaget. Moheb skriver helst på sitt modersmål; farsi. Men nu efter drygt 20 år vistelse i Sverige eller så som hon själv uttrycker: "efter drygt 20 år vistelse i svenska språket är tiden mogen att komma ut med en diktsamling på svenska".
I sin elfte diktsamling - betitlad Poetens Pagod reflekterar författaren kring svenska språket på ett säreget sätt. Dikterna riktar sig till ett hon eller en poet som säkerligen är författaren själv. Moheb har ett genomgående tema; "ord". Samtliga dikter inleds med "ord som". Boken är med andra ord en hyllning till svenska språket, men poeten är mycket väl medveten om att skriva på ett språk man lärt sig på äldre dagar är det inte helt riskfritt; Ord som en hängbro/för självmordsbombaren/Hon har gedigen flygförmåga/Hon är utan like. Men hon visar att hon vågar ge sig ut på ett språkligt äventyr.

Boken inleds och avslutat med två citat ur Nalle Puh; "Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre" och " Poesi och visor är inte saker man hittar, utan det är saker som hittar en, och det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en". Här kan man fråga sig vilket snöre har gått av och vilket snöre har kompenserat det gamla. Moheb lämnade sitt födelseland som vuxen. Hon började lära sig ett helt nytt språk vid fyrtio årsåldern. Moheb säger i en intervju: "jag har lämnat ett land men funnit ett nytt språk som en gåva, vilket har gett mig ett vidare perspektiv på mitt skrivande."
Moheb är en verksam lärare/specialpedagog. Kanske därför hämtar hon sin litterära näring från de mest betydelsefulla personerna inom pedagogiken; Ellen Key, Jean Piaget, John Deway, Lev Vygotskij, Maria Montessori m.fl. Dessa forskare och tänkare hyllas sida vid sida med de mest kända persiska poeter; Khayyam, Rumi, Araqim, Hafiz (gamla persiska poeter) och Nima Yushij och Forough Farrokhzad (samtida poeter).
Tänkande och språk hör ihop hos Moheb. Det är kanske därför hon hänvisar sin poesi till dessa ovannämnda personer. Författaren försöker integrera innehåll och form så som hon behandlar tänkares tankar och sitt nya språk.  Moheb är igen politisk poet av det lättgenomskåliga slaget och visar att hon är mest förtrogen för ordens estetiska form och innehåll. Men det finns inslag där hon försöker ge en pik till politiker och dagens skola; "I kontrast till poesi är undervisning aldrig objektiv/utan alltid en politisk handling..." Kort sagt är språkdräkten färgstark och alldeles egen. Man kan lätt bli förtjust i vissa rader däribland: "Tack svenska språket. Du är en
epistel", "i brädden skrivet tecken", " Har tystnaden mellan raderna nått toppkurs?", "Dikotomi på sin höjd" m.fl.
Till sist kan tilläggas att Moheb några månader
efter novellen "Än så länge utan titel" (2014) har kommit tillbaka med spänstiga steg inom poesi och svenska språket för att visa att hon behärskar sitt nya språk, är språksäker och har mycket att
framföra.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Robab Moheb skriver om sitt andra språk svenska: “Mitt största lidande är valet av nominalböjningar, bisatser av olika slag och ibland småpropositioner, när jag talar tyst. När jag talar högt är det väl satsmelodin som vänder blickarna utåt. Egensinnigt och hänsynslöst. I så måtto som allt jag säger förblir osagt. Men när jag skriver blir “det ett annat Jag” förnimbart. Ett jag som behöver en jourläkare; ett tillämpat korrektur som inte lämnar mig i mitt öde, som en lättvindig språkhandikappad.” “Än så länge utan titel” är Mohebs debut på svenska. Den är en laddad berättelse som skildrar stämningar och känslor på ett unikt sätt. Citat och brödtext blandas på ett intressant sätt, vilket gör berättelsen mycket levande. Det är en kraftfull historia Moheb gestaltar, den är ytterst betydelsefull i ett historiskt och kulturellt sammanhang.
Manizeh är en iranska med två småbarn. Hennes man lämnar Iran ett par år innan familjen återförenas. Arezo, det första barnet, är en flicka som är född i Iran. Azad är det andra, en pojke som är född i Sverige. När Manizeh flyttar till Sverige känner hon inte igen sin man som en opiummissbrukare. Hon kämpar för att anpassa sig till det svenska samhället genom att lära sig språket och komma in i arbetslivet. Efter en rad händelser dör hennes man och hon blir en ensamstående mamma som vill upptäcka livet på nytt.
Robab Moheb är en iransk kvinnlig poet och författare, född 1953 i Iran och bosatt i Sverige. Hon har skrivit tiotals böcker samt har översatt diktsamlingar av Kristina Lugn, Ida Börjel, Catharina Gripenberg och Inger Edelfelt m.fl. Från farsi till svenska har hon översatt “De fria upplevelserna” av Shahrnush Parsipur, L’Alehp förlag, 2012 samt ”Var inte orolig” av Masha Mohebali, L’Alehp förlag, 2013.
 
Dr Rasoul Nejadmehr (filosofie doktor i filosofi och författare): Robab Moheb är en skicklig berättare. Hon har en skarp blick för iakttagelser och ser vardagliga händelser med mikroskopiskt noggrannhet. Genom att beskriva vardagen avslöjar hon djupsittande strukturer av makt och maktlöshet, exkludering och inkludering. Hon berättar om krossade politiska drömmar, om könsmaktsrelationer, om förföljelse, om flykt och om kärlek som faller offer för en okänslig värld. Boken “Än så länge utan titel” är berättelsen om en ensam kvinna som försöker skapa mening och sammanhang i en annars fragmentarisk och splittrad tillvaro. Läsaren dras in och engageras i frågor om identitet, tillhörighet och bristande tillhörighet. Om kulturella olikheter, om rasism och sofistikerade diskriminerings¬mekanismer. Robab Mohebs bok är en berättelse om dagens Sverige, berättad ur ett kvinnligt perspektiv.
Ann-Karin Närkling (bibliotekarie):

“Än så länge utan titel” handlar lika mycket om olika kulturer och invandring som existentiella frågor; vad det innebär att leva och finna en mening med det som sker. Det är en välskriven och lättläst roman där Robab Moheb skildrar miljöer och personer så att de får liv. Som läsare är det lätt att känna igen sig och boken väcker tankar. Med sin berättelse ger också författaren många smakprov på persisk kultur sett utifrån en kvinnas perspektiv. Det ger en ökad och välkommen förståelse. Det är lätt att ta både boken och Manize till sitt hjärta, den stora frågan är hur det ska gå för Manize?”
 
 
 
 
 
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar